Två silhuetter.

Våld i nära relation - behandlingsstöd

Här kan du som är medarbetare inom hälso- och sjukvården hitta rutiner för ett bra bemötande och ett effektivt omhändertagande av våldsutsatta.

Om våld i nära relation

  • Definition av våld i nära relation

    "Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något den vill" Per Isdal

    Våld i nära relation definieras på olika sätt i litteraturen. Ofta används det synonymt med fysiskt, psykiskt och sexuellt våld i parrelationer men begreppet är nu breddat och inkluderar ekonomiskt våld, verbalt våld, materiellt våld (t.ex. slå sönder saker), hot och trakasserier, tvingas se pornografi mot sin vilja och försummelse (t.ex. att inte hjälpa en partner med funktionsnedsättning) inom familjen, såsom en förälders våld mot ett barn eller tvärt om. Syskons våld eller våld från partner eller andra familje- och släktrelationer. Våld i nära relationer är det oavsett om man är sammanboende eller inte i såväl olikkönade som samkönade relationer. Våld i nära relationer kan drabba oss alla, våld i nära relationer drabbar inget specifikt klientel. Oavsett kön, hudfärg, könsidentitet, ålder, samhällstillhörighet och klasstillhörighet finns våldet. Men vi vet att det finns grupper som är mer utsatta än andra och vi vet att den som har erfarit våld som barn löper större risk att uppleva våld som vuxen. Vi vet att ojämställdhet, det att ha stereotypa könsuppfattningar, är en riskfaktor för män att använda våld mot kvinnor.

    Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt och utbrett samhällsproblem som påverkar kvinnors hela livssituation. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är våld och hot om våld en av de främsta orsakerna till kvinnors ohälsa i världen. Under 2018 anmäldes omkring 16 000 misshandelsbrott i Sverige där gärningspersonen var i nära relation med offret. I den Nationella trygghetsundersökningen uppger 18 procent av de som utsattes för misshandel under 2016 att gärningspersonen var en närstående. 1 barn av 10 växer upp i hem där våld förekommer. 1 barn av 7 har minnen från våld i hemmet under sin uppväx.

    Enligt Regionplanen ska alla som söker vård inom Region Kalmar Län få frågan om våld i nära relationer. Flera oberoende studier visar att fler våldsutsatta upptäcks om frågor om våld ställs på rutin. Förutsättningen för att personalen skall känna sig trygga i att ställa frågor om våld, är att de kan hantera svaret och vetskapen om åtgärd vid upptäckt. Detta ställer krav på att verksamheten har skriftliga rutiner för att fråga och en handlingsplan i hur personal skall agera. Kan vi förebygga våld och våldets skador kan vi spara mänskligt lidande och pengar.

    • Förövaren

      Kontroll och maktbehov är en viktig drivkraft bakom utövandet av våld i nära relationer. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet. Våld i nära relationer är både ett uttryck för och ett medel för att uppnå makt.

      Personer som utsätter andra för våld i nära relation ansvarar själv för sina handlingar och reaktioner. Det är inte någon annans eller barnens fel när en person tar till våld. Våld i alla former skall aldrig tolereras eller accepteras. Våldet blir en form av socialt arv. Och här har vi kanske vår främsta ledtråd till vikten av att och hur vi förebygger våld.

      Våldsutövare behöver få hjälp utifrån för att bryta sitt reaktionsmönster, hitta verktyg för sin aggression och hjälp att hitta sätt för att kunna skapa jämställda och mogna relationer. Behandlingsprogram för män som utövar våld mot kvinnor i nära relationer har använts inom svensk kriminalvård sedan 80-talet och byggts ut under 90-talet. Arbetet sker lokalt och i samverkan med polis, åklagare, hälso- och sjukvård, socialtjänst samt frivilligorganisationer. Syftet är att motverka fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld. Personal inom hälso- och sjukvården samt tandvården ska kunna ge information om vilken hjälp och stöd våldsutövaren kan få.

    • Hedersrelaterat våld och förtryck och våld i hederns namn

      Hedersrelaterat våld och förtryck är komplext och komplicerat. Idag visar forskning på att hedersrelaterat våld grundas i kvinnors brist av jämställdhet och mäns förtryck av kvinnor i världen.

      Hedersrelaterat våld utförs kollektivt och våldet är i vissa fall socialt accepterat inom en begränsad gemenskap. Våldet handlar ofta om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att välja partner. Våldet och förtrycket riktar sig mot den som öppet utmanar eller trotsar de normer som råder. Personen anses dra skam över hela familjen och riskerar straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av samma gemenskap.

      Hedersvåld förekommer inom flera kulturer och religioner. Det finns inget samband med våldsutövare och någon speciell religion.

      Mer om Hedersrelaterat våld och förtryck

      Webbplatsen Nationellt centrum för kvinnofrid

      Webbplatsen hedersfortryck.se

    • Hbtq-relationer

      Partnervåld förekommer såväl i samkönade relationer som i transpersoners relationer. Personer som lever i samkönade relationer är ungefär lika utsatta för partnervåld som personer i olikkönade relationer i ett livsperspektiv. Det förekommer tyvärr att våld i samkönade relationer trivialiseras och inte tas på allvar. Det kan till exempel bero på att kvinnor inte uppfattas som möjliga förövare eller föreställningar om att en man borde kunna försvara sig. Dock är det fortfarande vanligast att förövaren är en man.

      Det finns inga svenska studier som möjliggör en jämförelse mellan transpersoners utsatthet för partnervåld och den övriga befolkningens utsatthet för våld. Internationella studier om transpersoners utsatthet för partnervåld konstaterar dock att det är mycket utbrett och att våldet ofta har transfobiska motiv. Forskningen är dock överens om att mekanismer bakom våldet inte skiljer sig på något grundläggande sätt beroende på kön eller sexuell läggning, däremot påverkar det omgivande samhällets heteronormativitet våldets mekanismer och vilket stöd hbtq+ -personer kan få

      Hbtq+ -personer söker vård i större utsträckning än andra, men har lägre förtroende för vården än befolkningen i stort. Vissa drar sig för att söka vård av rädsla för ett heteronormativt och stigmatiserande bemötande. Personal inom hälso- och sjukvården och tandvården har oftast otillräcklig kunskap kring gruppen hbtq+ och våld i nära relationer. Den heteronormativa synen som generellt genomsyrar bemötandet i vården skapar en otrygghet pga. subtila och ofta omedvetna kommentarer, miner eller frågeställningar vilket kan upplevas som ett osynliggörande och diskriminering.

      Bra bemötande och omhändertagande av hbtq+ -personer som blivit utsatta för våld i nära relation kräver att personalen har ett öppet sinne och ett icke-heteronormativt perspektiv.

      Våld i samkönade relationer

    • Barn som bevittnat våld/upplevt våld

      År 2018 anmäldes sammantaget 23 800 misshandelsbrott mot barn under 18 år, en ökning med 1 procent från 2017. Antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldern 0–6 år under 2018 var 3 990 anmälda brott, 41 procent av misshandelsbrotten var mot flickor och 59 procent mot pojkar.

      Antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldern 7–14 år ökade under 2018 med 5 procent till 12 400 anmälda brott. 63 procent gällde misshandel mot pojkar och 37 procent misshandel mot flickor.

      Antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldern 15–17 år minskade under 2018, med 6 procent till 7 410 anmälda brott. Av de anmälda misshandelsbrotten mot barn 15–17 år var 37 procent brott mot flickor och 63 procent mot pojkar.

      1 barn av 7 har minnen av bevittnat våld i hemmet. 1 barn av 10 utsätts för våld i hemmet och den absoluta majoriteten av dessa är pojkar. Eftersom barn upplever våld med alla sinnen är det viktigt att de betraktas som våldsutsatta även när de ser, hör eller på annat sätt upplever våld – inte enbart när de utsätts för fysiska övergrepp. Att bevittna våld och leva med oron att själv utsättas innebär en form av psykiskt våld, vilket till och med kan vara mer skadligt än att personligen bli utsatt. Forskning visar exempelvis att barn som har bevittnat våld tenderar att utveckla post¬traumatiskt stressyndrom i större utsträckning än barn som har utsatts för andra trauman.

      Barn som upplevt våld har rätt till stöd. Personal inom hälso- och sjukvården och tandvården har en skyldighet enligt Socialtjänstlagen (SFS 2001:453 14 kap § 1) att genast anmäla "Misstanke om barn som far illa" till Socialtjänsten om man får kännedom om att ett barn far illa.

      Exempel på där barn far illa:

      • Fysisk misshandel eller hot om misshandel
      • Psykiskt våld: att barn upplever våld i sin närmiljö genom att se, höra och/eller känna
      • Sexuella övergrepp
      • Bristande omsorg; gäller alla aspekter av ett barns fysiska hälsa och utveckling
      • Psykisk försummelse; är när barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras

      Från och med 1 januari 2020 kommer Barnkonventionen att bli inkorporerad i svensk lag. Barnkonventionen kommer att ha samma status som andra svenska lagar (till exempel socialtjänstlagen, utlänningslagen och föräldrabalken) och kommer även att ensamt kunna åberopas i svenska domstolar.

      Mer information

      Anmälan om barn som far illa  (länk till intranätet Navet)

      Barnkonvetionen

      Barn som upplever våld - (webbplatsen Nationellt centrum för kvinnofrid). 

    • Den våldsutsatta

      Hälso- och sjukvården och tandvården har en nyckelroll när det gäller att tidigt upptäcka våld i nära relationer framför allt bland kvinnor som utsätts men även bland män. Forskning visar även att det finns starka kopplingar mellan utsatthet för våld och både psykisk och fysisk ohälsa.

      Hälso- och sjukvårdens och tandvårdens primära ansvar är att fastställa och behandla den våldsutsatta för kroppslig och själslig skada som orsakats av våldet. Akut omhändertagande ska kunna ske inom alla verksamheter: primärvården, kvinnokliniken, psykiatrin, sjukhusens akutmottagningar och tandvården.

      Många skäms över sin situation och berättar inte spontant om våldet och därför är det viktigt att hälso- och sjukvårdens personal vågar fråga om våld och har en beredskap för det medicinska och psykosociala omhändertagande. Det är alltid våldsutövaren som bär ansvaret för våldet, aldrig offret. Det är alltid förövaren som måste ändra sitt beteende. I forskningen kring våld mot kvinnor är att personer med ett starkt socialt nätverk och högre ställning i samhället i högre utsträckning drar sig för att anmäla om de blir utsatta för brott. Ett bra bemötande är en förutsättning för att den våldsutsatta ska känna tillit och våga söka vård igen vid behov. Det är viktigt att ha kunskap om normalisering- och uppbrottsprocessen och dess olika stadier för ett korrekt bemötande.

      Vi vet att 9 av 10 som tillfrågas för första gången svarar nej på frågan om de utsatts för våld i nära relationer och några svarar ja andra gången de får frågan. Nyckeln är att fråga, visa att vi bryr oss och att det finns hjälp att få.

      De bakgrundsfaktorer som verkar ha starkast relevans är ålder, familjerelation, utbildning, boendeform och ekonomiska förutsättningar. Utsattheten är högst bland personer i åldrarna 16–34 år, ensamstående föräldrar, personer med högst gymnasial utbildning och personer boende i flerfamiljshus. Utsatta kvinnor har ofta sämre ekonomiska förutsättningar än kvinnor som inte blivit utsatta. Det verkar inte finnas några tydliga skillnader i utsatthet mellan personer som är födda i Sverige och utrikesfödda.

  • Statistik om våld i nära relation

    • Var tredje vecka dödar en man sin partner i Sverige.
    • Mer än var tredje kvinna i världen utsätts för våld.
    • Var sjätte kvinna i Sverige utsätts för våld.

    Enligt statistik från Brå (Brottsförebyggande rådet) uppger 7 procent av befolkningen att de utsatts för brott i en nära relation. Andelen kvinnor och män som utsatts är lika stor. Sett över en livstid uppger drygt 25 procent av kvinnorna att de någon gång utsatts för brott i nära relation. Motsvarande siffra för männen är knappt 17 procent. Av de kvinnor som utsattes för grov misshandel under 2012, uppgav 29 procent att de varit i behov av sjukvård. Motsvarande siffra för männen var drygt 2 procent.

    Ungefär en tredjedel av de utsatta kvinnorna och en fjärdedel av de utsatta männen i kartläggningen uppger att de har barn boende i sitt hushåll. Uppräknat på befolkningsnivå motsvarar detta nästan 83 000 kvinnor och 67 000 män. Om det bor ett barn i vart och ett av dessa personers hushåll innebär det att lika många barn, c:a 150 000, lever i hushåll där det förekommit någon form av våld under 2012.

    De två vanligaste brottstyperna är systematiska kränkningar och försök att inskränka friheten. En del utsätts för både fysiskt och psykiskt våld inom relationen. Av dem som utsattes för fysiskt våld under 2012 blev närmare 85 procent även utsatta för psykiskt våld, medan knappt 28 procent av dem som utsattes för psykiskt våld även blev utsatta för fysiskt våld.

    Även om utsattheten för våld i nära relationer verkar vara jämnt fördelad mellan kvinnor och män, är det vanligare att kvinnor utsätts för grövre våld som leder till behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård. Bland de personer som blev utsatta för grov misshandel uppgav 29,1 procent av kvinnorna och 2,4 procent av männen att de uppsökte, eller hade behövt uppsöka, en läkare, sjuksköterska eller tandläkare.
    Nästan hälften av de personer som varit utsatta för psykiskt våld under 2012 uppger att våldet har varit återkommande under året. Kvinnor uppger i högre utsträckning att de blivit utsatta för återkommande psykiskt våld (56 procent av de utsatta kvinnorna jämfört med 40 procent av de utsatta männen).

    Mer information 

    BRÅ

  • Våldets uttryck och mekanismer

    Våld i nära relationer kan anta många former och blir ofta allvarligare ju längre relationen pågår. Genom ett systematiskt bruk av olika former av våld och hot försöker förövaren kontrollera och utöva makt över den som utsätts för våldet. Våldsutövningen kan liknas vid en process där den som är utsatt i allt högre grad tvingas anpassa sig till en vardag som präglas av våld. Anpassningen leder ofta till isolering och ökat beroende av förövaren. Att det förekommer perioder utan våld gör att det går att bibehålla en förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra.

    Om våldet fortsätter och blir grövre/mer frekvent kan anpassning och normalisering bli en överlevnadsstrategi. En psykologisk nedbrytningsprocess skapas där den utsattas självkänsla och självförtroende gradvis försämras. Det är inte ovanligt att den som utsätts för våld internaliserar de motiv som förövaren anger för sin misshandel. Internalisering innebär att offret tar över förövarens verklighetsuppfattning. Begränsningen av livsutrymmet och handlingsfriheten sker gradvis och innebär att nätverket av vänner, släkt och bekanta blir allt mindre. Förövarens bild av relationen blir den dominerande.

    Normaliseringsprocessen 

    Det är den så kallade normaliseringsprocessen som gör att det psykiska och fysiska våldet kan fortgå i förhållandet och även öka i frekvens och omfattning med tiden. I ett kärleksförhållande som är fritt från våld i alla former ses det som normalt att det inte förekommer våld. Men i ett våldsamt förhållande blir våldet ett normalt inslag i förhållandet, och våldsamma handlingar och beteenden blir en del av vardagen.

    Normaliseringsprocessen kan delas in i tre faser:

    Fas 1: 
    Mannen kontrollerar kvinnan alltmer. Han kanske kritiserar henne under förespeglingen att han bara vill hennes bästa, han ger små "tips" hur hon ska sköta sitt liv, han har synpunkter på vilka hon pratar med och hur hon klär sig, han är kanske överdrivet hjälpsam med olika saker och han kanske skjutsar henne till och från olika aktiviteter och till och från jobbet. Allt detta kan i början verka som omtänksamhet, kärlek, "gullig" svartsjuka och ett uttryck för hur begåvad och kompetent mannen själv är. Han kanske inte vill umgås med kvinnans vänner av olika skäl och försvårar för henne att träffa sina nära och kära. Paret kan alltmer umgås med mannens släkt och vänner, medan kvinnan tappar sitt egna sociala liv.

    Så trappas våldet upp. Om mannen inte är fysiskt våldsam kan hans verbala våld vid det här laget bli grövre i form av ständig kritik, crazymaking (Verbal Misshandel), ignorerande i syfte att bestraffa osv. Det kan också bli så att mannen slår kvinnan för första gången. Detta kan ha föregåtts av knuffar, puttar eller vandalisering av möbler och föremål, som ju också räknas till fysiskt våld. Nu har mannen på olika sätt tagit kontroll över och skaffat sig makt över kvinnan.

    Fas 2:
    Under fas två i normaliseringsprocessen börjar gränserna flyttas fram och suddas ut inom förhållandet. Sådant som inte skulle varit möjligt i början av förhållandet börjar nu upplevas som normalt. Att mannen slår kvinnan, eller att han ständigt kritiserar hennes vikt och klädsel är saker som skulle ha varit omöjligt för mannen att göra i början av förhållandet. Kvinnan hade förmodligen lämnat honom om han betett sig så pass illa alldeles i början av relationen. Men nu har alltså gränserna för vad som är okej flyttats. Kvinnan anpassar sig till mannens våld, och hon gör det eftersom våldet introducerats så pass långsamt i relationen. Kvinnan anpassar sig även för att undvika att bli utsatt för mer våld, och hennes fokus kan handla om att överleva och undvika det som sker, så gott det går. Nu börjar mannens verklighet bli kvinnans verklighet, på det sätt att hon har övertagit mannens negativa bild av henne och gjort den till sin.

    Fas 3: 
    Våldet är en stor del av förhållandet och vardagen. Gränserna har flyttats och suddats ut ytterligare och kvinnan vet inte längre vad som är acceptabelt eller oacceptabelt inom ett kärleksförhållande. Hon kanske har ångest och känner sig apatisk, som en zombie. Hon har tappat kontakten med sitt jag och förlorat drivkraft, självkänsla och självförtroende. Mannen fortsätter att kontrollera kvinnan. Hans våld mot henne är en självklar del inom relationen, och har normaliserats i takt med att det har blivit ännu grövre.

    Uppbrottsprocessen

    Uppbrottsprocessen är inte en del utan tre delprocesser. Dessa tre är 1) att bryta upp, 2) att bli fri samt 3) att förstå våldet. Det fysiska uppbrottet handlar om att bryta upp och då kvinnan bestämmer sig för att fysiskt lämna mannen. Att göra sig fri känslomässigt innebär att det emotionella bandet till mannen bryts. Att förstå och definiera våldet i relationen innebär att kvinnan kan inse att hon varit misshandlad. Det är inte alltid dessa processer kommer i ovan nämnda ordning. Processerna kan ske parallellt och det är även vanligt att de överlappar varandra.

    Det kan vara svårt för omgivningen att förstå varför en kvinna stannar i en relation där hon utsätts för våld. Flertalet studier har pekat på våldets psykiskt nedbrytande processer. Genom dessa normaliseras våldet och det är vanligt att offret i olika grad tar över förövarens verklighetsuppfattning. Detta kallas internalisering.

    Det finns en risk för ökat, värre och tätare våld ju längre man lever i det. Att gå direkt kan bli väldigt farligt. När hon vill bryta med mannen är riskerna som allra störst. Kvinnans försök att avsluta förhållandet blir ett allvarligt hot mot mannens kontroll över henne, vilket kan leda till ökat våld – kanske även hennes död.

    Utomståendes möjligheter att påverka processen 

    Det sociala nätverket har stor betydelse för kvinnor som lever i våldsamma relationer.
    Forskning har visat att omgivningen påverkar i hög grad om våldet ska få fortsätta eller om det upphör. När det kommer till utomståendes möjligheter att påverka uppbrottsprocessen är det inte bara vad de gör som är av betydelse utan även när de gör det. Ett ifrågasättande av förövarens beteende kan, vid fel tidpunkt, leda till att den utsatta knyter an ännu mer till denne. Det är också viktigt att som närstående försöka hjälpa kvinnan att bryta isoleringen, liksom att lyssna utan att ha förutfattade meningar. Utomståendes stöd kan vara ovärderligt för att möjliggöra ett slutgiltigt uppbrott, varför kunskap om uppbrottsprocessen och dess olika stadier är av stor vikt för ett korrekt bemötande.

    Jämlikhet - Makt och kontroll

    En av de mest kända och spridda beskrivningarna om våld mot kvinnor är det så kallade Duluth-hjulet eller makt- och kontrollhjulet (baserat på Duluth-modellen, Minnesota). En av de centrala delarna i Duluth-modellen är en beskrivning av beteendet hos män som använder våld mot kvinnor i nära relationer, det så kallade makt- och kontrollhjulet. Utgångspunkten för denna beskrivning av våld var intervjuer med över 200 våldsutsatta kvinnor som i början av 1980-talet deltog i studiecirklar organiserade av kvinnojouren i Duluth. Hjulet illustrerar hur fysiskt och sexuellt våld är en del av en större helhet och inte isolerade handlingar eller tillfälliga utbrott av besvikelse och liknande. Det fysiska och sexuella våldet ingår i ett mönster av dominans och förtryck där mannen skaffar sig makt över kvinnan genom tvång och hot, genom att skrämma henne, genom att såra hennes känslor, genom att isolera henne
    från vänner och familj, genom att förneka och förminska allvaret i våldet, genom att använda barnen, kontrollera pengar och ekonomi samt inte minst genom föreställningar om vad en
    "riktig" kvinna respektive man är och bör vara. För att bryta detta beteendemönster utvecklades "jämlikhetshjulet" vilket ligger till grund för interventionen för att få män att sluta använda våld.

    Makt- och kontrollhjulet (pdf)

    Jämlikhetshjulet (pdf)

    Mer information 

    Våldets uttryck och mekanismer 

    Läs mer om våldets uttryck och mekanismer på NCK:s webbplats



  • Utsatthet för våld – koppling till hälsa

    Världshälsoorganisationen (WHO) har vid upprepade tillfällen lyft fram våldets som ett omfattande och växande folkhälsoproblem världen över samt framhållit att det utgör en prioriterad folkhälsofråga. 2013 konstaterade WHO att våld mot kvinnor i nära relationer är ett av de allvarligaste hoten mot kvinnors hälsa. Och många former av våld kan resultera i fysiska, psykiska och sociala problem som inte nödvändigtvis leder till skada, funktionsnedsättning eller död. Konsekvenserna kan vara omedelbara eller latenta, och de kan bestå under lång tid efter ett övergrepp.

    Att utsättas för sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld kan bidra till ökad risk för olika former av psykisk och fysisk ohälsa på både kort och/eller lång sikt. I Nationellt centrum för kvinnofrids (NCK) rapport "Våld och hälsa – en befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt koppling till hälsa" framgår det att PTSD, depression, självskadebeteende, riskbruk av alkohol, fysisk ohälsa, psykosomatiska symtom samt hjärtinfarkt kan vara indikatorer på psykisk och fysisk ohälsa kopplat till våld i nära relationer.
    Bland både kvinnor och män som varit utsatta för allvarliga sexuella övergrepp i barndomen eller i vuxen ålder var PTSD-symtom (posttraumatiskt stressymptom) c:a tre till fem gånger vanligare än bland andra.

    • Bland kvinnor och män som varit utsatta för allvarligt psykiskt våld under barndomen eller i vuxen ålder var symtom på depression dubbelt så vanlig som bland andra.
    • Utsatthet för allvarligt sexuellt våld i vuxenlivet var starkt kopplat till självskadebeteende, som var mer än tre gånger vanligare hos de utsatta kvinnorna och fem gånger så vanligt hos de utsatta männen jämfört med bland andra.
    • Omkring var tredje kvinna och man som har varit utsatt för allvarligt sexuellt eller fysiskt våld som vuxen rapporterade riskbruk av alkohol vilket var ungefär dubbelt så vanligt som bland dem som inte varit utsatta.
    • Bland dem som utsatts för allvarligt sexuellt våld i barndomen var psykosomatiska symtom dubbelt så vanligt bland kvinnor och tre gånger vanligare bland män jämfört med dem som inte varit utsatta.
    • Bland kvinnor i åldern 56-74 år som varit utsatta för allvarligt sexuellt eller fysiskt våld var hjärtinfarkt två till fyra gånger vanligare än bland dem som inte varit utsatta.
    • Självmordstankar och självmordsförsök är signifikant vanligare bland kvinnor som varit utsatta för våld.

Rutiner och riktlinjer

  • Handlingsplan
  • Möte med misstänkt offer

    Personal inom hälso- och sjukvård samt tandvården är skyldiga att fråga om våldsutsatthet för att identifiera våldsutsatta vuxna och barn vid besök på en vårdinrättning. Vid mötet med en misstänkt våldsutsatt är det viktigt att bemöta personen så att hen känner förtroende för vården. Be medföljande anhörig att lämna rummet. Prata med patienten i enskilt rum.

    Bejakar personen våldsutsatthet tänk på att ha en tydlig kommunikation, ställ frågor och tillåt betänketid. Gör en riskbedömning och påskynda eventuellt läkarbesöket och försök ha så få personal inblandade i mötet med offret. Om möjligt avsätt en person så att patienten inte behöver vara ensam alt. vet vem som hen kan vända sig till. Försök att skapa en trygg relation och bygg upp förtroendet så långt det är möjligt.

    Informera om vad Ni på enheten kan hjälpa till med. Informera också om vilka organisationer som kan vara behjälpliga utifrån personen önskemål och problematik.

    Checklistor

    Våga fråga om våld  
    Flödesschema - Fråga om våld
    Flödesschema - Misstanke om, eller pågående våld 

    Tänk på att:

    • Ha ett enskilt rum och en trygg miljö, lämna inte den våldsutsatta ensam.
    • Be den våldsutsatta berätta vad som hänt.
    • Använd tolk vid behov.
    • Ge tid att lyssna, visa empati och ge bekräftelse av den våldsutsattas berättelse.
    • Fråga vad kan personalen i vården hjälpa till med.

    • Iakttagelser som bör leda tanken till våld
      • Kontusioner, strypmärken, frakturer, stickmärken, brännskador, bortslitet hår, skador på flera ställen på kroppen.
      • Blåmärken av olika ålder tyder på upprepad misshandel, kronisk smärta och psykosomatiska symtom utan tydlig orsak.
      • Psykiska symtom som ångest, nedstämdhet, självmordsbenägenhet, ätstörningar, missbruk.
      • Oklar smärtproblematik.
      • Posttraumatiskt stressyndrom.
      • Sexuell dysfunktion.
      • Uppgiven orsak till skadan stämmer inte överens med skadans utseende.
      • Tidigare akuta sjukvårdsbesök med oklar skadebild.
      • Den misstänkt våldsutsatta har sökt upprepade gånger för diffusa åkommor.
      • Den våldsutsatta har väntat länge med att söka vård.
      • Partnern är överbeskyddande, kontrollerande eller vägrar lämna den sökande ensam. 
      • Svårigheter att genomgå gynekologisk undersökning efter sexuellt övergrepp.
      • Svårigheter att genomgå rektalpalpation efter analt övergrepp. 
      • Ovanligt stark reaktion på undersökning av mun och svalg efter oralt övergrepp.
      • Oförmåga att vistas i trånga utrymmen, till exempel i samband med datortomografi efter att blivit fasthållen.

      Särskilt utsatta grupper

      Mäns våld mot kvinnor i nära relation förekommer i alla samhällsklasser och i alla åldersgrupper. Det finns dock anledning att vara särskilt uppmärksam på vissa grupper av kvinnor och olika händelser där våldet kan ha stor betydelse.

      • Unga kvinnor
      • Gravida kvinnor
      • Kvinnor med minderåriga barn
      • Missbrukande kvinnor kan vara ett dubbelt beroende
      • Kvinnor som prostituerar sig
      • Funktionshindrade kvinnor
      • Äldre kvinnor
      • Kvinnor med utländsk härkomst kan befinna sig i en särskild utsatthet på grund av diskriminering, segregation, språksvårigheter och brist på socialt nätverk

      Tänk på:

      • De psykiska följderna av misshandel ofta är minst lika svåra som de fysiska
      • Suicidrisk kan finnas
      • Sexuella övergrepp är vanliga vid misshandel
      • Om barnmisshandel sker, kan även andra i familjen vara utsatta för våld
      • Om djurmisshandel sker, kan även andra i familjen utsättas för våld
      • Låt inte närstående fungera som tolk bortsett från enkla uppgifter. Den våldsutsatta måste av säkerhetsskäl godkänna tolken. Telefontolk ger ett högt integritetsskydd. Försäkra dig om att tolken är bekväm med att tolka i sådana här situationer och använder "korrekta ord" om ex. vis könsorganet.
    • Olika former av våld

      Fysiskt våld - Kan vara knuffar, att bli fasthållen, dragen i håret, slagen eller sparkad.

      Sexuellt våld - Våldtäkt eller andra påtvingade sexuella handlingar, alternativt sexuella handlingar som den utsatte inte vågar säga nej till räknas till sexuellt våld.

      Psykiskt våld - Direkta eller indirekta hot eller förlöjligande. Även våld eller hot om våld mot husdjur kan räknas till den psykiska utsattheten.

      Social utsatthet - Frihetsinskränkningar som isolering genom att bli hindrad från att träffa släkt och vänner eller att delta i sociala aktiviteter.

      Materiell/ekonomisk utsatthet - Personliga tillhörigheter slås sönder eller förstörs avsiktligt. Det kan även innebära att en part i en nära relation förmås skriva under papper som får negativa konsekvenser för densamme.

      Försummelse - Människor som är beroende av andra personer för vård och omsorg i vardagen kan även utsättas för vanvård eller försummelse, som undanhållande av medicin eller att inte få tillräckligt näringsriktig kost. Att som barn inte få en ren blöja, dålig hygien, trasiga kläder etc.

    • Våga fråga om våld

      Det är vanligt att en våldsutsatt inte berättar att hen blivit utsatt för våld. Hen kanske inte uppger att hen är våldsutsatt vid första tillfället då hen får frågan om våld. 9 av 10 svarar nej första gången de får frågan. En beskrivning av våld kan hjälpa den våldsutsatta att förstå att hen är våldsutsatt och våldsutövandet är en brottslig handling.

      Fråga alltid rakt på sak, oavsett orsaken till sjukvårds- eller tandvårdsbesöket, t ex:

      • När jag tittar/lyssnar/undersöker dig ser jag tecken som jag känner igen som skador av våld, har du blivit slagen?
      • Lever du i en trygg miljö?
      • Känner du dig instängd eller isolerad på något sätt?
      • Alla par bråkar ibland, vad händer om du och din partner är oense?
      • Har era konflikter lett till fysiskt eller psykiskt våld?
      • Har din partner slagit, sparkat, skrämt eller hotat dig eller på annat sätt gjort dig illa?
      • Är du rädd för din partner?
      • Har någon varit elak mot dig eller kränkt dig på annat sätt?
      • Har du varit utsatt för sexuell handling mot din vilja?
      • Har du blivit utnyttjad?
      • Har du tvingats att utföra sexuella handlingar när du själv inte ville?

      Mer information

      Våga fråga om våld 

      Duluth-hjul

    • Riskbedömning - kan den våldsutsatta gå hem?

      Innan den våldsutsatta kan gå tillbaka hem måste en riskbedömning göras. Personalen behöver diskutera med patienten om säkerhet och eventuell hotbild. Tala om för den våldsutsatta att det kan vara en fara med att gå hem. Dokumentera risken i journalen och vad du kommit överens med patienten om.

      • Erbjud i första hand alltid inläggning på sjukhus eller möjlighet till annat skyddat boendet. En person kan aldrig tvingas att stanna på sjukhus/skyddat boende.
      • Om den hotfulla situationer kvarstår, vad ska den våldsutsatta göra?
      • Hen bör ha en säkerhetsplan, en strategi för att avvärja ny våldsutsatthet. Vad har hen tidigare gjort vid dessa situationer?
      • Hur ser situationen ut med eventuella barn?
      • Är hen redo att ringa polisen om ny våldsam situation uppkommer?
      • Bor hen i glesbygd kan det ta lång tid för polisen att komma fram, fungerar mobiltelefonen där? Annat skyddsnät?
      • Tecken på en upptrappning av våldet?
      • Hur ser våldsutsattas nätverk ut? Kan någon hjälpa till i akut situation?
      • Vilka för- och/eller nackdelar finns det om den våldsutsatta berättar för någon i sin omgivning att hen är utsatt för våld?
      • Om hen måste fly, vart ska hon/han ta vägen?
      • Skriv ned viktiga telefonnummer och adresser.
      • Den våldsutsatta måste planera för att kunna lämna hemmet i akut situation och ha vissa saker tillgängliga som hen kan behöva t.ex. id-handling, pengar och kläder.
    • Barn som far illa - anmäl till socialnämnden

      Enligt socialtjänstlagen är du skyldig att anmäla till socialnämnden om du får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Det gäller alla myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt hälso- och sjukvården och tandvården.

      Vid misstanke om att barn far illa ska anmälan skyndsamt göras till socialtjänsten för utredning om behovet av skydd och eller stödinsatser. Även om barnet inte bevittnat våldet eller själv blir utsatt kan även små barn uppfatta våldet och fara illa av det.

      Blankett anmälan om barn som far illa
      Bekräftelse på anmälan om barn som far illa

      För akut omhändertagande utanför ordinarie öppettider kontakta respektive kommuns socialjour via polisen, telefon 010-569 28 58.

      Ställ frågor till medföljande vuxen om orsaken till symtomen eller tecknen! Fråga också barnet/barnen om orsaken till symtomen och tecknen, i enskilt rum om så är möjligt med hänsyn till barnets mognad och ålder. Samtycke till detta kan behövas av vårdnadshavaren. Se till att barnet får den vård hen behöver, såväl fysisk som psykisk, med anledning av våldet.

      Du kan konsultera socialtjänsten anonymt utan att barnets eller den vuxnes identitet röjs för att få vägledning om fortsatt handläggning.

      Mer information

      Vägledning från Socialstyrelsen

    • Sexuellt våld och spårsäkring

      Sexuellt våld kan beskrivas som kränkningar och övergrepp med sexuella förtecken. Det kan vara allt från att tjata sig till sex, till våldtäkt. Det kan också handla om att tvinga någon att utföra olika typer av sexuella handlingar. I och med samtyckeslagen som kom 2018 är sexuella handlingar mellan två individer olagligt om samtycke från båda inte finns.

      Våld i nära relationer omfattar ofta både fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det är inte ovanligt att en fysisk misshandel följs av ett sexuellt övergrepp. Det kan vara allt från att hota eller tjata sig till sex, till våldtäkt eller att den utsatta tvingas utföra olika typer av sexuella handlingar mot sin vilja.

      En komplett spårsäkring bör göras om det har gått mindre än tio dagar sedan övergreppet, men det kan vara meningsfullt att göra en sådan även om det har gått längre tid än så. Detta gäller oavsett om en polisanmälan har gjorts eller inte. Kvinnokliniken omhändertar personer med kvinnligt könsorgan som utsatts för sexuellt våld och kirurgen omhändertar personer med manligt könsorgan som utsatts.

      Spårsäkring

      Använd spårsäkringssats från Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) som finns på kvinnokliniken eller tillhandahålls av polisen.

      I denna spårsäkringssats finns en guide för spårsäkring, inklusive provtagning för droger och infektionssjukdomar och journalföring samt mall för rättsintyg. Guiden innehåller checklistor och konkreta anvisningar för undersökning och spårsäkring. Genom att följa anvisningarna i guiden kan alla läkare som möter en patient som utsatts för ett sexuellt övergrepp ställa rätt frågor, ta rätt prover och svara för att prover och dokument hanteras rättssäkert. Vid undersökningen ska en systematisk undersökningsgång användas. Den följer samma mönster som en detaljerad läkarundersökning i allmänhet. Skador dokumenteras genom att rita på kroppsmallar och fotografera misstänka avvikelser (där fotodokumentation är möjligt). 

      Undersökningen är frivillig och kan inte göras mot offrets vilja. Offret bestämmer i vilken omfattning undersökningen ska göras.

      Att arbeta på det här sättet säkerställer att undersökningen blir komplett och underlättar dokumentationen. I de fall polisanmälan inte görs före undersökningen förvaras proverna av hälso- och sjukvården i minst två år. I Kalmar sparas spårsäkringssatsen på kvinnokliniken respektive kirurgmottagningen. När polisanmälan görs kan spårsäkringssatsen hämtas ut.

      Personen kan både frivilligt och ofrivilligt ha intagit droger. Kanske personen långt efter händelsen kan få fragmentariska minnesbilder. Därför bör blodprover tas.

      Om patienten är medvetslös bör man göra alla undersökningar som kan vara till gagn för patienten, utifrån den bild som presenteras för sjukvårdspersonalen.

      Mer information

      Nationellt handlingsprogram för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp - (webbplatsen nationellt centrum för kvinnofrid)

      Spårsäkring vid sexuella övergrepp - (webbplatsen nationellt centrum för kvinnofrid)

    • Polisanmälan

      Sträva efter att göra en polisanmälan i samförstånd med den våldsutsatta. Om den våldsutsatta är under 18 år får sjukvården göra en polisanmälan. Överväg alltid att göra en polisanmälan då det finns minderåriga barn i bilden. 

      Om man misstänker brott mot person under arton år

      Anmälan till polisen eller åklagare får göras om man misstänker brott mot någon som inte fyllt arton år och brottet gäller:

      • "brott mot liv och hälsa" (till exempel mord, dråp, misshandel, vållande till annans död),
      • "brott mot frihet och frid" (till exempel människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, ofredande),
      • "sexualbrott" (till exempel våldtäkt, sex mot sin vilja, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande, koppleri, förförelse av ungdom).

      Om ett barn under 18 år riskerar att fara illa måste socialtjänstlagen beaktas. Personal inom hälso- och sjukvården har skyldighet att, om de får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd, genast anmäla det till socialnämnden.

      Om man misstänker brott mot person över arton år 

      Sjukvårdspersonal har möjlighet, men inte skyldighet, att polisanmäla om man misstänker brott som har ett minimistraff på ett års fängelse, fängelse, som exempelvis vid våldtäkt eller grov misshandel. Man kan ALLTID ringa polisen och rådgöra hur man skall gå till väga.

      Tänk på att alltid sträva efter att göra en polisanmälan i samförstånd med den våldsutsatta, om offret inte redan har gjort en anmälan. Patienten ska informeras om sjukvårdspersonalen gör en polisanmälan.

      Rättsintyg

      I samband med brottsutredningar kan polis och åklagaren begära rättsintyg via undersökningsledaren. Det finns kontraktsanställda läkare hos Rättsmedicinalverket som på uppdrag av polisen och åklagare upprättar rättsintyg. När det gäller sexualbrott är även gynekologer rättsintygsskrivande läkare. När det gäller brott mot barn bör dessa undersökas av barnläkare, ev. i sällskap av rättintygsskrivande läkare, som finns på Barnahus.

      Mer information

      Om sekretess inom hälso- och sjukvården - (webbplatsen Nationellt centrum för kvinnofrid).

    • Professionell rådgivning

      Som personal kan man ibland känna att man behöver stöttning i hur man skall hantera ett ärende. Då kan du anonymt konsultera Polisen eller Socialtjänsten när det handlar om frågor som gäller våldsutsatta, barn eller förövare. Tänk på att inte nämna patientens namn eller födelseår, då blir de skyldiga att agera. Du måste inte heller tala om vem du är eller vart ifrån du ringer. Du kan även konsultera Kvinnofridslinjen på tfn: 020-50 50 50, dygnet runt. Stödtelefonen kan användas av drabbade våldsutsatta och närstående.

  • Uppföljning

    Det är viktigt att insatser som ges till våldsutsatta personer följs upp för att konstatera om insatserna har lett till en förbättring.

     Det är i första hand socialnämnden som ansvarar för en sådan uppföljning men det är också av stor vikt att hälso- och sjukvården följer upp den medicinska och det psykosociala omhändertagandet. Med detta följer självklart att dokumentation ska ske i patientens journal under sökordet "våldsutsatthet".

    • Informera om vilka andra hjälpinsatser som finns.
    • Flödesschema för stöd och hjälpinsatser.
    • Upplys om de reaktioner som kan uppkomma efter våld och övergrepp. Informera om hur man kan få stöd att hantera dem.
    • Erbjud och försök förmå den våldsutsatta att stanna över natt även om de kroppsliga skadorna inte motiverar detta. Är aktuellt t ex om den våldsutsatta behöver tid att återhämta sig eller om övergreppet inte anmälts till polisen och hemmet inte är en trygg plats att återvända till. Den våldsutsatta behöver lugn och ro för att få distans till sin livssituation och tänka över t ex riskerna för fortsatt våld, hur hen ska agera och vilken hjälp hen kan behöva.
    • Om den våldsutsatta väljer att gå hem skall en riskbedömning göras.
    • Behov av krisbearbetning kan ha uppkommit även om den våldsutsatta inte visar tecken på akut kris. Motivera till återbesök eller kuratorskontakt inom några dagar för kontroll av ev. skador och fortsatt krisbearbetning. Låt offret förstå att hen är välkommen igen.
    • Är det något som hänt nu som gör att den våldsutsatta är mer motiverad att bryta sig ur relationen? Motiverande samtals-frågor (Motivational Interviewing, MI) är en samtalsmetod som används i rådgivning och behandling.
  • Dokumentation

    All dokumentation som är våldsrelaterad skall ske under våldsutsatthet. Avsikten är att omöjliggöra direktåtkomst för patienten och patientens ombud till både sökordet och anteckningarna därunder, så att patienten inte ska exponera informationen i den relation där våld och hot kan före¬komma, samt att sjukvårdspersonal inte ska tveka att göra anteckningar om våldsutsatthet. Detta sökord finns i Cosmic i ett flertal mallar samt i Obstetrix under MHV3 och det som dokumenteras under våldsutsatthet är inte åtkomligt om en tvingas öppna sin journal via 1177.

    Diagnoskoder

    Alla sjukvårdsbesök kräver en diagnos kod och det är viktigt att använda rätt diagnoskoder
    för att underlätta statistikuttag. Diagnoskoderna är synliga om en läser journalen hemifrån. Tänk på att avlägsna texten efter koder som avslöjar att en berättat om misshandeln under sitt besök. Låt endast sifferkoden vara synlig.

    Mer information

    Diagnoskoder

Utbildningsstöd för personal

Samverkan mellan vårdgivare

  • Vem ansvarar för vad?

    Som vårdgivare är det viktigt att samverka internt och externt med andra verksamheter, myndigheter och organisationer. Samordning behövs för att insatserna från de olika aktörerna inte motverkar varandra.

    Hälso- och sjukvården

    Hälso- och sjukvårdens ansvar är att ställa frågor om våld i sin kontakt med patienten för att identifiera personer som utsatts för våld och att ge ett adekvat medicinskt och psykosocialt omhändertagande.

    Vårdgivaren ska upprätta en individuell plan för samverkan då en enskild har behov av insatser från hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Samverkan ska ske med beaktande av behovet av trygghet och säkerhet hos våldsutsatta och barn som bevittnat våld. Samverkan kan samordnas kring individen genom en samordnad individuell planering, SIP. Detta kan även initieras av patienten.

    Hinder för samverkan kan vara sekretessen men detta kan lösas genom samtycke. Finns inte samtycke kan ärendet diskuteras i avidentifierad form.

    Kommun och socialtjänst

    Socialnämnden har ansvar att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden ska särskilt beakta att våldsutsatta personer kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. De ansvarar även för förövaren. Socialtjänsten ska ha en helhetssyn för hjälp, stöd, rådgivning, ekonomiskt bistånd och boende, ibland med akuta insatser.

    Vid anmälan om barn som far illa ska Socialtjänsten utan dröjsmål inleda en utredning av barnets behov av stöd, skydd och hjälp. De ska även kunna erbjuda insatser till våldsutövare som syftar till att de ska förändra sitt beteende och upphör med att utöva våld.

    Polis och åklagare

    Polis och åklagare förebygger brott och skyddar allmänheten mot brott, utreder skuldfrågan, straffar de förövare som gjorts sig skyldiga till brott och tillvaratar brottsoffrens intressen.

    Det handlar om att anmälan tas upp på ett korrekt sätt, att prover och dokumentation inhämtas, att brottsoffer får information om möjligheten till stöd i den rättsliga processen i form av ett målsägandebiträde och stödperson och att brottsoffrets integritet och rättssäkerhet värnas under rättegången.

    Frivilligorganisationer

    Det finns kvinno- tjej- och mansjourer. Dessa är ideella organisationer som arbetar med att hjälpa våldsutsatta och erbjuder skyddat boende, stöd och rådgivning, där man kan vara anonym. Några kommuner har samarbetsavtal med kvinnojouren för till exempel skyddat boende.

    Brottsofferjouren är utbildade stödpersoner som ska ge stöd till alla brottsoffer genom samtal eller stöd vid kontakter med myndigheter.

  • Samordnad individuell plan

    Individuell plan för samverkan
    Vårdgivare ska upprätta en individuell plan för samverkan då en enskild har behov av insatser från hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

    Samverkan ska ske med beaktande av behovet av trygghet och säkerhet hos våldsutsatta och barn som bevittnat våld. Samverkan kan samordnas kring individen genom en samordnad individuell planering, SIP för att underlätta samverkan mellan t.ex. sjukvård och socialtjänst. SIP kan även initieras av patient.

    Hinder för intern och extern samverkan kan vara sekretessen, men detta kan lösas genom samtycke från den våldsutsatta. Finns inte samtycke kan ärendet diskuteras i avidentifierad form, det gäller även barn.

    Intern samverkan är viktigt för att förbättra stödet till våldsutsatta och deras barn samt för att insatser inte ska motverka varandra. Extern samverkan behövs för att använda olika aktörers specifika kunskaper och resurser för att bedriva ett gemensamt arbete vid våld i nära relation.

    För mer information om SIP Samordnad individuell plan - utbildning

  • Kontaktuppgifter till myndigheter och organisationer

Kontakt